United States of Tara: säsong 2


Handling: En kvinna som lider av dissociativ identitetsstörning måste balansera sin diagnos med sitt familjeliv.
Betyg: 8/10

Andra säsongen av United States of Tara är lika bra som första säsongen och håller sig verkligen på en jämn nivå hela tiden vilket är otroligt skönt. Jag är ändå ganska van vid att det ofta finns sämre och bättre avsnitt i serier (även att nivån kan skilja säsongsvis) men här är ett bra exempel där de verkligen levererar sitt bästa hela tiden, love it. Den här säsongen fördjupar sig väldigt mycket i vad det var som grundade Taras sjukdom/diagnos vilket känns viktigt att ta upp och faktiskt gå till botten med. Jag tror verkligen att det är enklare att få riktig hjälp om man vet orsakerna till problemet så de är bra att Tara verkligen försöker ta reda på allt så pass djupgående som hon ändå gjorde men med lite hjälp av både Max och sin syster förstås.

”Hey do you know anyone who’s happy?”

Nu under säsong två när Tara’s hela multipel personlighetsstörning inte är lika nytt för mig (eller oss) som tittare så var jag nästan mer intresserad av att följa Kate och Marshall’s (som är hennes barn) handling. Tyckte om dem jättemycket förra säsongen också men nu blev det nästan så att jag kunde lägga ännu mer fokus på dem. Gillar förresten verkligen deras syskonrelation, den känns super verklighetstrogen också vilket jag föredrar då jag gillar serier med mycket realism. Många vill ju uppleva något annorlunda när de tittar på serier och filmer, liksom något som är så långt bort från verkligheten (ens egen verklighet anyway) som möjligt nästan. WELL NOT ME! Michael J. Willett hade en återkommande roll den här säsongen (lär även ha det i nästa) och blev väldigt glad när jag upptäckte det. Han är inte så känd men alla som följde mtv’s serie faking it lär känna igen honom, han är en av huvudkaraktärerna där. Viola Davis hade också en återkommande roll i säsongen och hon är alltid en klass för sig så det var fint att få se henne i en serie som denna. Sedan hade även Zosia Mamet (shoshanna i girls) en återkommande roll. Bra säsong helt enkelt och har ni inte sett serien så rekommenderar jag den verkligen!

Continue Reading

Stranger things: säsong 2


Handling: När övernaturliga krafter återvänder till Hawkins ett år efter att Will återvänt så inser dem att hans försvinnande bara var början på något ännu större.
Betyg: 9/10

Första säsongen av Netflix 80-tals inspirerande skräckserie Stanger things som hade premiär förra året var nästintill ett mästerverk både när det kommer till kvalité men också på grund av de fantastiska skådespelarna. Det är något speciellt när så pass unga skådespelare lyckas imponerade samtidigt som även de äldre skådespelarna förstås också gör helt otroliga insatser. När en serie lyckas imponerade så bra från start så blir jag dock alltid lite orolig för de framtida säsongerna, kan de lyckas att imponera på mig lika mycket som den första gjorde och andra funderar snurrar runt i huvudet och gör mig osäker. Jag såg så mycket fram emot andra säsongen samtidigt som jag var orolig att magin skulle ha sänkts en aning men såklart behövde jag inte vara orolig för fallet är så att ibland händer det att det inte bara är en säsong som lyckas utan faktiskt en hel serie och än så länge är stranger things en av de där serierna som verkligen har lyckats så bra och visat sig enbart från sin bästa sida.

”How do I know he’s not a lizard? His face opened up and he ate my cat.”

Andra säsongen utspelar sig ungefär ett år efter händelserna av första säsongen och har stort fokus på Will och hela hans återhämtning samtidigt som de övernaturliga som vi fick ta del av i förra säsongen snabbt kopplas samman och drabbar Will, hans familj och hans vänner återigen. Jag gillade verkligen andra säsongen och det som är så fantastiskt med hela säsongen är att det verkligen bara känns som en fortsättning av första säsongen för känslan är lika underbar som tidigare, tonen är sig lik, karaktärerna är de samma men ett litet tidshopps har såklart skett sedan vi såg alla sist. Jag tycker därför att säsongerna verkligen är jämnbra, båda lika fantastiska. Det mest chockerande i hela säsongen var att jag totalt älskar Steve nu, vad händer? stod inte ut med människan förra säsongen för att han var så elak Jonathan men han visade sig ha mycket mer personlighet än vad jag kunnat ana. Älskade hans bromance med Dustin, hoppas den fortsätter lika starkt även i de kommande säsongerna men det borde den nog göra. Det jag hoppas inför nästa säsongen är att alla ska vara samlade på samma ställe. I förra säsongen var Will i upside down nästan hela säsongen och i den här säsongen var Eleven i stugan i skogen nästan hela säsongen så det är i stort sett det enda jag hoppas är skillnaden nästa år, annars är serien bra på att hitta sin grej utan mina råd 😉 Jag hade förväntat mig att säsong tre skulle fokusera på labbat lite mer men med tanke på slutet så fick alla fall jag känslan av att porten inte var helt stängd trotts allt så att det liksom mer kommer att fokusera på att de ska förstöra den på riktigt nu men vi får se. Är det förresten i Stranger things som Hopper’s dotter dött i någon sjukdom och att hans fru lämnat honom efter att hon dött? jag vet inte om jag blandar ihop det med någon film jag sett eller om det hänt just här (men i förra säsongen) då dem inte direkt återupprepar hans förflutna i den här säsongen. Vill också bara nämna skådespelaren som spelar Will’s skådespel i fjärde avsnittet var helt makalöst. Alltså hur är det ens möjligt att skådespela sådär bra när man bara är 13 år ung!?? Verkligen wow, vad imponerad jag blev över hela hans agerande, värd en Emmy-nominering minst sagt.

Vad tyckte ni om andra säsongen?

Continue Reading

friday night light: säsong 4


Handling: Fjärde säsongen följer ett nytt fotbollslag efter att Eric Taylor blivit tvungen att bli coach på en annan skola.
Betyg: 6/10

Jag var orolig över hur fjärde säsongen av FNL skulle kännas då de flesta av original-karaktärerna inte längre var kvar. De flesta hade alltså vid de här laget lämnat Dillon för College och fokuset låg på de få som var kvar samt en hög med helt nya karaktärer. Jag var förvånad hur enkelt det var att komma in i allting trotts detta och bekanta sig med så många nya karaktärer. Det var till fördel att bla. Matt och Tim var kvar och fick berätta det som fanns kvar att berätta av deras historia. Jag uppskattade mixen av detta och det gjorde att det blev enklare att sedan ta in alla nya karaktärer samtidigt. Säsongen i sig var bra, verken bättre eller sämre än tidigare säsonger  och höll sig på en jämn nivå säsongen igenom. Det är egentligen bra att serien är stabil men jag tycker samtidigt att det är lite tråkigt, de är inte riktigt det jag söker när jag verkligen vill ge mig in i en serie men man måste väl ta sig igenom dessa halvbra projekt för att verkligen hitta guldkornen antar jag.

Av de nya karaktärerna så gillade jag Luke mest, mest för att han kändes som en mini-Matt samtidigt som de egentligen inte alls är lika som personer men det var ändå något där. På tal om Matt så tyckte jag att hans avslut kändes så slarvigt skrivet även fast han kom tillbaka och lär antagligen vara med lite i sista säsongen så tyckte jag att de kunde skrivit ihop det på ett snyggare sett än att han i stort sett bara drog därifrån och lämnade allt och alla. Tims storyline tyckte jag var väldigt platt vilket inte var så kul att se när man vet att han kan bjuda på mer än det där. De nya karaktärerna var intressantare att följa egentligen vilket kanske var meningen med säsongen överlag att få ett lite bättre ljus på de nya och fräscha karaktärerna. Att få Tami flyttad tror jag kan vara smart inför nästa säsong så kan allt fokus ligga där och inte krig mellan olika skolor eller vad planen annars skulle behöva vara. Allt som allt en bra säsong, bra presentation av de nya karaktärerna samtidigt som många av de äldre fortfarande fick vara en del av det hela. Jag väntar fortfarande på den där wow-känslan inför den här serien men tror tyvärr att den aldrig riktigt kommer att komma.

Continue Reading

Teen wolf: säsong 6A


Handling: Sista terminen i high school och alla börjar bli känslomässiga och nervösa inför framtiden. Sista terminen blir dock inte direkt problemfri när Stiles försvinner och plötsligt även suddas ut ur gängets minnen som att han aldrig hade existerat. Är han ett minne blott eller kommer de att börja komma ihåg igen?
Betyg: 8/10

Efter att femte säsongen av teen wolf var ungefär det sämsta jag sett i tv-väg någonsin så var jag inte jättepepp på att se seriens sista säsong när den hade premiär förra hösten. Jag valde helt enkelt att vänta med att se säsongen fram tills nu när jag äntligen hade smält hur fruktansvärd säsongen innan faktiskt var. Kanske var det bra att gå in med låga förväntningar för jag tror alternativt att den här säsongen är det bästa jag sett av hela serien. Jag minns inte om det var efter Dylan O’brien’s olycka eller om han bara hade något annat filmjobb under perioden de spelade in den här säsongen men säsongens handling är nästan ett genidrag för att fortfarande centrera Stiles trotts att han inte är med i alla avsnitt. Hela konceptet var väldigt smart upplagt och jag blev direkt väldigt involverad i handlingen. Jag måste även medge att handlingen var ovanligt känslosam. Det här är inte en serie som jag brukar gråta till, jag tycker dessutom att jag blivit ganska känslokall på senaste (inte gråtit till ett enda this is us avsnitt, hej) och behöver något ganska extremt för att verkligen bli berörd på det sättet men jag var ett vrak i flera avsnitt här. Jag vet inte om det blev någon form av nostalgi-känsla för de tidigare säsongerna för det var mest i scener med Scott eller Stiles pappa när de verkligen visade hur mycket de brydde sig om honom som jag blev som mest känslosam.

Jag klagade väldigt mycket på monsterna förra säsongen där effekterna var så pinsamt dåliga så det nästan var jobbigt att titta på skärmen. 6A’s monster var bättre, de såg obehagliga ut och det blev aldrig sådär töntigt som det ändå har blivit många gånger i tidigare säsonger vilket var skönt. Jag gillade att Se Theo tillbaka, även fast jag inte tyckte om förra säsongen så var han en väldigt bra ”ond person som man ändå gillar”, Peter har väl ungefär samma funktion så det var kul att se honom igen också. Gillade fokuset på ”the ghost town”, alltid tyckt att det är väldigt intressant – finns ju sådana ställen på riktigt så det är lite läskigt egentligen.  Jag gillade slutet, skulle absolut funkat som ett serieavslut så jag hoppas verkligen att 6B kommer att överträffa det och få till något ännu fantastiskare. Det som kan göra 6B något bättre är såklart alla gamla karaktärer som kommer att dyka upp under säsongen, ser mest framemot Jackson. Sedan hoppas jag också verkligen att Stiles kommer att vara med mer än bara slutavsnittet.

Continue Reading

Degrassi: next class – säsong 4

Handling: fjärde säsongen följer sista års-eleverna under deras sista termin i high school
Betyg: 8/10

För två år sedan var det nästintill slutet på en era för Degrassi. I år är det också dags att ta farväl av karaktärer som varit i the Degrassi-universe i så många år vilket alltid känns lite jobbigt. Jag kommer helt klart ha svårast att anpassa mig med att Miles inte kommer att dyka upp på min Degrassi-skärm nästa år men de andra är jag helt okej med att släppa taget om även fast det såklart kommer att kännas tomt utan dem. Säsongen utspelar sig under sista års-elevernas sista termin i Degrassi så några månader efter att förra säsongen slutade skulle jag gissa. Jag gillade verkligen fjärde säsongen (eller s18, hur man vill se på det) och tyckte verkligen att säsongen bjöd på en drös med viktiga storylines.

Jag uppskattar verkligen hela Tristans historia och att serien verkligen vågar berätta det hela på det sättet. Det känns realistiskt att åtminstone en person blev sådär pass skadad efter bussolyckan men det är något jag tror att väldigt många andra serier skulle välja att ignorera. Jag gillar själva processen att det tar tid för honom att återhämta sig och att det är mycket möjligt att han aldrig någonsin riktigt kommer att kunna gå tillbaka till det liv han hade innan, att han aldrig kommer återhämta sig helt. Jag tyckte också att Miles var så himla fin mot honom, väldigt stöttande och verkligen där. Har alltid älskat Miles men han har många gånger varit ett svin och egentligen främst mot Tris så därför är det så otroligt fint att se att han verkligen växt som människa och börjat acceptera vem han är. Jag förstår deras beslut om att göra slut även fast jag gillar dem tillsammans så kändes det som rätt beslut just nu. Det kändes fortfarande som att deras förhållande var ganska hoppfullt, tror de absolut kan hitta tillbaka till varandra i framtiden men att det var rätt val att låta Miles följa sin dröm med hela skrivandet just nu. Jag är lite förvirrad över att Miles kom ut som bisexuell, han har ju alltid pratat om att han blir kär i personen och inte könet, är man inte pan då? IDK. Jag älskade att Yael fick en egen storyline den här säsongen. Innan har hon väl mest varit en karaktär som varit där på grund av Hunter men nu fick hon verkligen stå på sina egna ben. Hon är en karaktär jag varit ganska osäker på innan, kändes nästan som en tråkigare variant av Clare men nu när hon fick sin egen historia att berätta så gillar jag henne verkligen. Det var nästan mer som att Hunter var bakom henne nu vilket till handlingen kändes som ett bra drag att köra på. Älskar btw Lola och Yaels vänskap, den känns på sätt och vis lite oväntad men är verkligen så fin. Känns som Lola verkligen har växt upp som karaktär, hon kändes så mogen under hela säsongen. Tror hon kan vara den som pratar vett i Hunter nästa säsong även fast jag såklart verkligen förstår varför han blir osäker i hela situationen mellan honom och Yael.

Hela handlingen kring terrorist-dådet kändes väldigt relevant och kunde nästan inte tagits upp vid ett bättre tillfälle än nu. Hela uppbyggnaden på det kändes också trovärdig  – hur Gooldie hanterar det som kvinnlig muslim och hela grejen med att alla var så nojiga kring Saad trotts att han verkligen aldrig hade gjort något fel. Shay var lika jobbig som vanligt, orkar knappt ens kommentera mer än att jag tyckte att hela hennes storyline var patetisk vilket allt är när det handlar om henne #sorrynotsorry. Skönt att de inte ignorerade Mayas depression den här säsongen även fast hon såklart verkade må bättre nu än i förra säsongen. Kul att Craig kom in och gästspelade och skulle såklart ha ett djupt samtal med henne. Älskar btw varje sekund när old-degrassier gästar serien och hoppas på ännu fler i framtida säsonger 😀 Kul att Zig och Maya verkade hitta tillbaka till varandra även om det var tufft att ta sig dit pga Esme som förövrigt verkar helt galen. Jag antar att hon kommer att vara med i nästa säsong vilket ska bli intressant att se med tanke på hur saker och ting slutade för henne den här säsongen. Sammanfattningsvis så var detta en väldigt bra säsong med många viktiga storylines. Även ett mycket bra avslut för sista-års-karaktärerna. Det känns som att avgåns-klassen nästa år kommer vara jätteliten så jag antar att ganska många nya karaktärer kommer att presenteras samtidigt.

Jag vill också bara tipsa om att kolla in ”On the Red Couch”-intervjuerna på Degrassis youtube kanal. Då intervjuar Adamo Ruggiero (som spelar karaktären Marco s2-s7) skådespelarna som inte kommer att vara med nästa säsong. Väldigt bra diskussioner, känns som Adamo har bra kemi med nästan alla han pratar med så stort tips!

Continue Reading