Wtfock: säsong 3

Handling: tredje säsongen följer Robbe och fokuserar på hans internaliserade homofobi.
Betyg: 4/5

Efter att ha sett en del skam remaker nu, vissa lika originalet (skam france) och andra inte alls utan kör sin egen grej (Druck) så har jag lite börjat förstå vilka serier i skamverse jag genuint gillar och vilka jag mest bara stökollar på i hopp om att det ska hända något chockerande. Wtfock har varit lite av en mellan remake för mig. Det vill säga överlag en helt okej serie med bra scenografi och med flera fina karaktärer men långt ifrån det bästa jag sett om man säger så. Inför tredje säsongen så hoppades jag verkligen att de skulle göra något totalt annorlunda som skulle få mig att falla för serien totalt och de lyckades de faktiskt göra, antagligen bättre än vad jag hade förväntat mig.

Tredje säsongen av Wtfock följer Robbe och fokuserar främst på hans internaliserade homofobi vilket jag tyckt varit så intressant att få följa. Det är något som de tagit upp så vagt i andra serier i skamverse men här är det verkligen det de valt att lägga huvudfokuset på istället för att allt ska kretsa kring en kärlekshistoria. Kär i någon blir Robbe förstås och det blir naturligtvis också en stor del av handlingen men det är lite större fokus (till en början åtminstone) på hans självacceptans för han behöver såklart den innan han helhjärtat kan vara villig att satsa på att ha ett förhållande men när han väl vågar så är det snarare 100% istället.

Vad som gjorde att jag verkligen älskade säsongen var att tonen är väldigt underground, vissa detaljer känns nästan lite 90-tal och jag tyckte verkligen om det. Jag gillade att Robbe och hans kärleksintresse (Sander) inte träffades i skolan och heller inte gick i samma skola (Sander går på uni) vilket gjorde att hela relationen kändes lite vuxnare vilket jag mer och mer börjar föredra, eftersom det ändå var en stund sedan man själv var 17. Jag totalt älskade Robbe och Sanders relation, galet bra kemi. Jag tyckte verkligen om säsongens ’found-family trope’, relationen mellan Robbe, Milan och Zoe var så otroligt fin och trygg. Säsongens mest chockerade var kanske Senne, trodde inte att jag skulle gilla honom så mycket den här säsongen men han visade sig vara Wtfock’s Steve Harrington.

Känslomässigt är säsongen 5/5 utan tveka men vissa trådar känns fortfarande väldigt lösa och jag kände mig inte alls färdig efter att de avslutat säsongen. Som helhet är s3 av Wtfock därför inte riktigt en fullpott även om de många gånger är i närheten av att vara det. Jag hoppas att Robbe’s (+sander’s) handling fortfarande får vara existerade i nästa säsong på samma sätt som Zoe ändå fick vara en stor karaktär nu under s3 för i så fall så tror jag det mesta kommer kunna lösas. Alternativt att Sander får en säsong längre fram, ser inte det som en omöjlighet.

You may also like

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.